Torsdag kväll/natt intensifierades kraften på värkarna och jag fick sova ca 20 min i stöten. Provade att ta en Alvedon och lägga mig och vila, fungerade inte. Försökte hålla ut men tillslut kunde jag inte sova mellan värkarna. Gick upp vid 2 tiden och tog en dusch medans jag funderade på att ringa förlossningen för att fråga vad jag kan göra för att få sova lite. Insåg kort därefter att det gör för ont, det går inte. Värkarna va nu mellan 10-5 minuter mellan. Martin kom ner och frågade hur det va och jag sa att det gör för ont, han sa åt mig att ringa och sen gick han upp och la sig hos max. Jag ringer in till förlossningen strax innan 3 och får klartecken på att vi får komma när vi känner oss redo. Martin åker och hämtar farmor, ringa hundvakten och sen tog det 45 minuter innan vi kom iväg. Vi lämnade Leksand 3:50 och kom in till förlossningen 04:30.
Bilfärden va en hemsk upplevelse, jag hade jätteont och det har aldrig känts så långt till Falun. Martin körde långt över laglig hastighet, jag satt och blundade och fokuserade på pauserna mellan värkarna. De kom mellan 4-5 minuter mellan varandra och kunde hålla i sig mellan 30-60sek. När vi rullade in i Falun började värkarna även ha ett tryck neråt. När vi kom in på parkeringen mötte Pernilla och Fredrik upp oss och tog Amy med sig. Fick en ordentlig värk där påväg mot entren, sen ytterligare en i korridoren uppe på förlossningen. Uttryckte då lite halvthukgående att det trycker neråt. Va svimmfärdig och illamående. Blev mottagna av en barnmorska som kändes bekant, visade sig vara samma som förlöste Max. Ulla barnmorska frågade oss om det kändes ok att det va hon med tanke på hur det gick sist, vi kände bara lugn och jättetrygghet i att det va samma person. Nu va alla tvivel och oro som vi haft bortblåsta.
Väl inne på rummet hann jag inte mer än få av mig jackan innan jag inte hinner säga så mycket mer än att jag mår illa innan det bara plötsligt kom. Det va troligen för att barnet passerade de så kallade spinalutskotten, vet att jag hört talas om det men vi skojade om att jag va åksjuk pga bilfärden. Vid första undersökningen visade att civrix utplånad, öppen 7cm och huvudet väl nedträngt i bing. Smärtan va olidlig och blev bara värre och värre samtidigt som trycket blev värre och värre. Martin sa till direkt att ni måste nog ge henne rygg bedövning direkt, BM sa att det kanske inte är någon ide, men satte infart i handen. Men en stund senare sa hon att jag tror du har för ont för att kunna ligga still när nålen ska sättas. Jag höll med henne även om jag så gärna hade behövt den, men ligga still fanns inte på världskartan.
Vid 5:10 va det öppet 8cm och värkarna olidliga. 5:25 sattes elektrod i samband det det avgick även vattnet, kändes tydligt. Närmare 5:30 öppet 10cm, i samband med detta fick jag även klartecken för att börja krysta. Mellan dessa klockslag va det många kommentarer det gör ont, jag klarar det inte, jag orkar inte. Ska även vid ett tillfälle ha sagt att jag vill åka hem. Barnmorskan va inne hos oss hela tiden och höll sig väldigt lugn och stöttade när det behövdes. Martin fick fullt upp med att hålla min hand och räcka mig lustgasen. Fick handen både klämd och riven. Vatten, lustgas bort med lustgas många order va det.
Trodde aldrig jag skulle säga att det va välkommet med krystvärkar. Tog i allt jag orkade även om det gjorde ont. Krystvärkarna varade i 11 minuter och upplevdes som överkomlig tid. Hela hon kom ut på en och samma kryst och fick höra att det behövs inte mer. Mest ont gjorde det värkarna strax innan hon kom ut.
Milla föddes 5:41 20160325 då v 39 (38+6)
Hon är född 1 t efter vi kom in till förlossningen. Allt gick otroligt snabbt och smidigt. Inte många krystar och inga stygn. Kände mig oförskämt pigg redan timmen efter. Tog en vecka sist att må så senast. Enda negativa är eftervärkar som smärtar i ca 2 dagar efteråt, när värkarna avtog rann mjölken till och brösten spänner. Blev utskrivna från förlossningen vid 10:15 för att i samband med det gå ner till patienthotellet.
